Vackra öringar i alla former..

Det finns många kända och okända sjöar och tjärnar i Hälsinglands vackra skogar.
Har man bara tid och ork så kan man hitta ett riktigt bra vatten som håller fin öring där ingen fiskar längre.
Utsättningar från långt tillbaks i tiden och naturliga bestånd utav öring har överlevt åren och förbisetts utav många fiskare på grund utav storlek eller åtkomst.
Många vatten ligger nu bortglömda och bara väntar på att någon ska komma traskande med flugspö i hand.
Det är då viktigt att om du är denne flugfiskare, att du respekterar fisken och beståndet i vattendraget så att du inte nu dömer det till det alltmer förekommande överfisket.
Dom hemliga vattnen finns där ute, kanske har någon redan hittat den tjärn som du just sprungit på djupt inne i dina hemmaskogar, kanske inte.
Hur det än står till med den saken, respektera vattnet och din kanske nya fiskekompis.

En kall morgon i April.

Det är den 28de April och klockan är 05:58.
Andreas och jag står och ser ut över den spegelblanka ytan som täcks utav en tunn slöja med kalldimma.
Efter nattens kyligare temperatur är det inte så konstigt att vi inte kan se någon aktivitet på ytan och heller inget i luften.
Andreas ryser till i kylan och undrar om vi kommit till sjön för tidigt på året.
Isen gick ganska tidigt i år och vi planerade att komma till sjön redan en vecka tidigare men vädret gjorde att vi beslutade oss för att vänta.
Jag säger att ”Hur som helst så är vi här nu så vi kan lika gärna fiska lite”
Andreas svarar med ett flin och vi vet båda att även om isen fortfarande legat så hade det inte kunnat stoppa oss efter vinterns ovanligt allvarliga fiskeabstinens.

Vi rustar oss för en kall dag med tjocka kläder och sockor i kängorna.
Jag stoppar ner ett par vantar i ryggsäcken för säkerhets skull och riggar mitt spö med en fräsch och nybunden fluga från kvällen innan.
En brun och lurvig streamer som jag ännu inte hittat något passande namn för och Andreas väljer en svart kaninhårs streamer.
"Här ska tydligen stora öringar fångas idag" säger jag åt Andreas med ett flin och han skrattar till svar.
”Brukar jag inte göra det då?!”
Han har visserligen rätt i det och vi börjar gå ner mot den gamla ekan vi fått låna utav ett gammalt par som brukar fiska i sjön någon gång per år.

Första vaket för året.

Innan vi kommit fram till den, ur säkerhets synvinkel minst sagt tvivelaktiga ekan stannar vi upp och upptäcker resterna utav en vakring på ytan inte långt från land.
Vi ser ut över vattnet under ett par minuter innan nästa vak skapar dom magiska ringarna vi alla drömmer om hela vintern, på ytan.
Andreas och jag kör den gamla sax, sten och påse och som vanligt blir det jag som får smyga ut och lägga det första kastet.
Spänningen ligger lika tät som dimman på vägen hit en halvtimme tidigare.
Efter ett antal resultatlösa kast så ställer sig Andreas en bit bort och blindkastar lite för att sysselsätta sig en stund.
Jag lägger ut min fluga och hör när Andreas svär till och jag tittar mot honom samtidigt som jag hör ett sugande ljud utanför mig och det rycker till i min lina.
Andreas som precis haft en känning vevar in sin lina och går till mig där jag står med en kraftig böj på spöet.
Han hinner inte mer än komma fram och gratulera mig förens flugan kommer farande genom luften och fastnar i min jacka.
Ett svagt rop av misströstan undslipper mig och jag får tänka på att vi faktiskt inte varit vid sjön någon längre stund och vi har redan haft två kontakter med fin fisk.
Med andra ord så kommer det kanske bli en händelserik morgon med fler chanser.

Hotspot.

När ekans sittplanka är spjälkad med några vedträn och vi har lyckats hitta årorna parkerar vi oss utanför en udde där vi vet att fisken brukar stå.
Vi är dom första ut i båten för året och vi känner spänningen i luften när vi börjar kasta våra flugor mot den plats där öringarna brukar vaka.
Det plaskar någonstans ute på sjön och vi letar båda efter ringarna som avslöjar vart öringarna uppehåller sig.
Ingen av oss har sett några utav vaken vi hört och vi antar att ljuden kommer från en annan del utav sjön.
En svag vind har blåst upp och för med sig ljud från lång väg.
Efter en stunds resultatlöst kastande som ändå känns förlösande efter en lång vinter vid bindstädet så beslutar vi oss för att prova en vik lite längre bort på sjön.
Andreas ror oss in mot vassen och vi ankrar upp med hjälp utav ett tjockt rep med en järnbalk i andra änden.

Jag börjar med att kasta ett kast rakt in i en liten lucka i vassen och flugan hinner inte mer än att slå i ytan innan den försvinner i en stor sörplande ring och dagens första öring är krokad.
Andreas tar några bilder medans öringen beslutar sig för att gå rakt mot båten och förbi den i en vid båge.
Det tuggar skönt i spöet och linan viner från rullen i korta med kraftiga drag.
Andreas vågar inte hjälpa mig med håvningen av rädsla för att klanta bort årets första öring.
När öringen kommer upp och vänder sig på den gyllenbruna sidan ger han mig håven och jag byter hand på spöet och låter fisken glida in i nätet.
”JAAA” Ropet bryter tystnaden och löser upp alla knutar man samlat på sig i kroppen under vinterns väntan på öppet vatten.
Vågen stannar på 9 hekto och vi sätter tacksamt tillbaks den vackra fisken till sitt naturliga element.
Efter en kort kaffepaus är det Andreas tur att kasta.
Kastet läggs på samma sida in mot vassen men ett par meter till vänster om öppningen.
Kaninhårsstreamern fiskas hem med korta ryckiga rörelser gång på gång utan resultat.
Efter ett par flugbyten och ett oändligt kastande känner vi oss nöjda och planerar för en flytt längre in i viken.
Jag ställer mig upp och lägger en kopia på mitt tidigare kast in i öppningen i vassen och hinner hämta hem flugan med ett halvmeter långt drag i linan innan det stramar till.
En vacker och silverblank öring gör ett skutt ut i vassen och det blir en krånglig men lyckad kamp för att få ut fisken ur grönskan och in i håven.

Årets första torrflugor.

Vi fiskar en stund till på samma plats och lyckas landa ännu fyra öringar i kilosklassen.
Det som gör oss konfunderade är att alla fiskarna hugger uteslutande inom de tre kvadratmeter som utgör öppningen in mellan vassen.
Vi har inga hugg i någon annan del utav den lilla viken som vi kan nå från vår nuvarande ankringsplats.
Det visar sig att det går en djupbrant precis utanför vassöppningen där djupet ökar från en dryg meter i vassen ner till fem meter strax utanför.
Fiskarna står på branten och anfaller våra flugor innan vi hunnit hämta hem mer än en meter lina.
Vi har många brutala hugg som slutar i tappade fiskar och tillslut så är nöjet över och vi har antingen fångat eller naggat de flesta fiskarna på branten och huggen avbryts.
Jag tar över platsen vid årorna och ror oss in till land längst in i viken och vi sätter oss ner för en fika och ett glatt samtal.
Efter en stund börjar en del vak bryta ytan och en ensam slända som snart ansluts utav andra sätter sig på min hand.
Vi ser på varandra med ett stort flin i ansiktet och dyker ner i våra flugaskar för att rota fram årets första torrflugor i rätt färg och storlek.

Smygjakt.

Vi lyckas med båten smyga nära inpå en fin vakande fisk som visat sig upprepade gånger vid ytan.
Andreas har hittat en lämplig imitation och börjar kasta ut lite längd på linan innan vi är riktigt framme, och precis när fisken visat sig ännu en gång sänker han spöet och linan sträcker sig ut över fisken och flugan landar perfekt i ringen efter vaket.
En stunds väntan och fisken går upp igen men den här gången kanske sju meter längre bort, vi ror lite till och Andreas kastar igen.
Händelsen upprepar sig ytterligare några gånger och snart är vi inne i en ny vik där fisken verkar gå fram och tillbaks och äta de sländor som hunnit lägga sig på ytan.

Efter en stunds kastande från båda parter så sätter sig Andreas ner för att byta fluga, jag har bytt till en liten fjädermyggkläckare i ren desperation.
Efter en stund så har fisken vänt om och kommer i en rät linje mot min fluga då den går upp i ytan med jämna mellanrum för att äta.
Ett mycket klassiskt öringbeteende där man ibland kan ha turen att genskjuta fisken i dess väg.
”Slurp” ett sörplande ljud och min fluga försvinner i en ring.
Jag höjer mitt klass 6 spö och det böjs genast under tyngden när fisken gör ett språng och hoppar rätt upp i luften för att skaka bort min fluga, men utan lycka.
Det är djupt inne i viken och fisken går länge och stöter i botten och vi hinner tacka oss själva många gånger för att vi inte lagt i ankaret innan fisken kan landas i håven utav Andreas.
Fisken är en otroligt vacker öring i kilosklassen med stor stjärtspole och med en guldgul sida prydd med röda prickar.
Medan jag varsamt sätter tillbaks en utav mina absolut vackraste fiskar någonsin så krokar Andreas ännu en fisk på andra sidan båten och känner direkt att det är en fin bit.
Den tog längst in i vassen och bjuder nu på en fin fight med långa rusningar och med ett vinande ljud från rullen som är musik i en flugfiskares öron efter vinterns mörker...

Öringvår:

Dom hemliga vattnen finns där ute, kanske har någon redan hittat den tjärn som du just sprungit på djupt inne i dina hemmaskogar, kanske inte.