Vi tänkte stilla abstinensen, men väckte istället den björn som sov.

På kvällen den 4de Januari så fick jag, min bror och två vänner nog utav att sitta sysslolösa i vintermörkret.
Vi bestämde oss för att kolla igenom flugutrustningen, binda några läckra öringflugor och bege oss till Ljusne för att pröva lyckan.
Redan nästa morgon så var vi på väg.
Efter en timme i en bil med fiskehistorier och flugtipsbytande så var vi framme vid vattnet.
Det stod redan tre fiskare vid stranden och en utav dom hade dessutom en fin öring på.
Något som fick Jonas att bli så exalterad att han nästan rammade en snödriva i försöken att få se drillningen samtidigt som han letade sig fram till en parkeringsplats.
Vi snubblar alla ut ur bilen och försöker låtsas som att ingen utav oss försöker komma före alla andra ner till vattnet.
Vadare åker på, spön riggas och flugaskar läggs tillbaks i fickor efter att ha delats ut till höger och vänster i bilen för inspektion under resan.
Och äntligen... Årets första stapplande steg ut i det vinterkalla vattnet.

Vakande storfiskar

Redan när jag tagit det första steget ut i vattnet så vakar den första öringen rakt utanför mig i strömmen på runt fyra meters avstånd.
För ett fruset fiskehjärta som mitt eget så fungerar ett vak inom kastavstånd som en adrenalinspruta rakt in i systemet.
Med skakande händer lyckas jag till min egen förvåning få flugan att landa mitt i vakringen och jag gör mig beredd på att göra ett snabbt mothugg.
...Ingenting händer och jag kastar igen, den här gången en bit ovanför fisken för att få ner flugan till rätt djup.
Ett till kast, och ett till, men ingenting händer.
Fisken vakar ytterligare några gånger och jag byter flugor under en timme för att försöka hitta rätt medicin för att få fisken att hugga.
Under tiden så krokar min bror en liten havsöring på dryga kilot längre ner efter stranden och nollan är spräckt för året.

Envishet och tålamod

Benny hade precis som jag provat olika flugor och till slut lyckats lura sin öring på en brungrå fluga i ganska stor storlek.
Detta resulterade i att alla vi andra genast dök ner i flugaskarna för att finna något liknande.
Jonas vägrade ta emot några utav våra flugor trots att det visade sig att han bara hade med sig sin vanliga ask med torrflugor och nympher.
Och den envisheten belönades en stund senare när en kiloslax tog hans bruna lilla nymph i bunden på en krok i storlek 10.
En härlig fight på ett klass 5 spö som tidigare bara används till harr och öringfisket hemma i strömmarna.

Fiske för "syns" skull

Vädret är vackert och jag behöver inte isa ur ringarna allt för ofta så jag fortsätter mitt sökande efter den rätta flugan.
Vi går allihopa lite längre ner efter stranden för att komma till den vik som ligger nedanför sportfiskestugan.
När vi kommer fram så står det tre andra fiskare där och kastar ut mot något som periodvis liknar en kokande gryta utav stora breda fiskryggar som höjer sig över vattenytan.
Med gapande munnar kan vi inte göra annat än att bara stå där och ta in det vi ser.
Hela vintern så har vi sett filmer på vakande fisk, bundit flugor och drömt oss bort.
Och här står vi nu och ser på den ena femkilos laxen efter den andra som visar sig i ytan.
Några utav fiskarna hoppar ibland högt över ytan och vi kan se att det är båda lax och öring som huserar här i viken.

När vi pratar med några utav fiskekamraterna nere vid stranden så får vi veta att det stiger dåligt med nya fiskar men att dom gamla krokvana fiskarna fortfarande finns kvar men vägrar att ta på deras flugor.
Jonas vadar ut och lägger snabbt ett kast som får linan att lägga sig på ytan samtidigt som den lyfts utav två enorma fiskryggar.
Spänningen är hög och vi väntar alla på att något ska hända medan Jonas fiskar in sin lilla nymph genom alla vakringar och ryggfenor som skär i ytan.
Efter en stund byts vi av och det blir min bror och Tobias som får chansen att pröva lyckan.
När ingenting händer och flugaskarna börjar bli tomma på nya idéer så sätter jag mig i vindskyddet och värmer mig lite.
Tankarna snurrar och jag börjar forma en teori om att dom gamla fiskarna står kvar i viken tills dom antingen går ut mot havet igen eller känner sig redo för att börja stiga igen.
Så fisken som börjar stiga kommer ju att gå upp längs älven och så småningom börja äta igen medan den fisk som står här nere mest är för "syns" skull och ändå bara nöter på hjärtat som jobbar för högvarv vid varje kast.



Med dom tankarna i huvudet så bestämde jag mig för att gå lite högre upp och se om min teori stämde.
Det tog en timmes kastande och två vändor upp till vindskyddet för att värma mig innan jag beslutade mig för att prova något helt nytt.
Jag grävde upp en gammal ask med tubflugor som jag sällan använder och valde en variant på en Sunrise shadow med en röd undervinge.
Efter några kast utan resultat så gick en större fisk upp i ytan tio meter nedanför mig och jag tog snabbt in linan för att göra ett nytt kast snett uppströms fisken.
Linan stramade upp sig ett par tre meter ovanför den plats där fisken vakat och jag gjorde ett bestämt mothugg.
Spöet gungar till och linan far snett ut och uppströms medan rullen skriker ett underbart och efterlängtat ljud som får alla fiskares hjärtan att klappa hårdare.
Jag känner att fisken inte är så stor, men det är en havsöring och alla grubblerier och problem upplöses i ett lyckorus.
Efter några rusningar och ett halvmeter högt hopp så börjar fisken tröttna och kommer tjurande in mot håvgarnet och jag kan landa årets första Öring.
En fin blänkare på strax över kilot som snabbt återfår friheten...

Jag vadar snabbt ut igen och en liten stund senare stramar linan igen och min andra öring har fallit för lockelsen från min Sunrise shadow.
Nu har min bror och Tobias också kommit upp till där jag står och börjat fiska.
Tobias får strax en känning i linan, men fisken sitter dåligt och lossnar efter en kortare kamp.
Efter att jag landat min andra öring så tar vi en väl behövd fikapaus och taktiksnackar lite i solskenet.
Jag visar upp min fluga som visar sig vara den enda i sitt slag i sällskapet, vilket resulterar i ett småflin från min sida.
En stund senare när vi ätit klart och lekt lite för att få upp värmen så fortsätter vi att fiska.
Det blir en fisk till för mig och några känningar för dom andra i gänget.
Och medan solen fortsätter att sjuka och det blir allt mörkare så packar vi ihop och konstaterar att vi ändå har haft en riktigt fin dag vid vattnet.
Men om abstinensen lagt sig vet vi inte, vi har nog snarare väckt den björn som lugnt slumrade i vinterdvalan.




Fakta:

Fisket i Ljusne är välkännt och kan skryta med många fina fiskar varje år.
Fisket bedrivs hela året och har ett system som bygger på flugfiske och spinnfiske vid udda respektive jämna datum.
Varje år fångas ett antal riktigt stora havsöringar och laxar som vilken fiskare som helst skulle kunna kalla sitt livs fisk.

Allt du kan tänkas vilja veta finns här: http://www.ljusnesportfiskeklubb.com/